Idag har jag klarat av att skicka in en hemtenta, klockan 23.59.55 (senaste inlämning godtas tisdag, alltså tisdag kl 00.00, thats it, in or out) Lite stressigt de två sista minuterna där. Men jag har ingen annan än mig själv att skylla, sitter jag här hela kvällen på sysslar med annat och samtidigt vet i bakhuvudet att de måste göras, men ändå tänker "det löser sig" så får jag väl helt enkelt skylla mig själv. Att man aldrig lär sig... Men jag gjorde de, när spelar väl ingen roll.

Man har gått där i vecka efter vecka, och till slut har man dem. Lyckan är stor. Men en dag, så går en av de små bebisarna av på mitten, den hänger där med sitt liv på en skör tråd. Lyckan är bruten, vad skall man göra, skall man försöka att operera och limma om och om igen utan större resultat, eller skall man låta livet på den lilles bara flyga förbi. En klump bildas i magen, skrattar åt mig själv för att jag är så töntig, och lägger mig sedan ner och gråter för min lille vän som nu bara har några timmar kvar att leva.